my silly excuse

Medicinen fungerar inte som den ska. Jag fungerar inte heller längre och är inte mig själv. Det kan vara hur bra som helst ena dagen, men nästa är jag ett vrak. Humöret kan skifta inom en hundradels sekund, och jag kan inte styra det. Ledsen, arg, nollställd, glad, rastlös, orolig.
jag har legat på soffan nu i tre dygn utan att röra mig en centimeter utanför dörren. TVn har vart min bästa vän, men ångesten har vart där konstant varenda minut då ingen har vart i närheten. Klarar inte av att vara själv, som nu. Jag klarar inte heller att umgås med människor. Den enda som orkar med mig, och som jag vill ska vara runt mig hela tiden är den som jag alltid kan vara mig själv med, och det är Jonas.
Jag kan inte anstränga mig längre för att verka vara någon, vara rolig eller orka hitta på saker som jag vanligtvis skulle tyckt va kul. Jag kan knappt uppskatta någonting längre.
Jag vill ju så gärna.. Jag känner mig på topp i vissa stunder och då tror jag att jag ska klara allt. Som att gå ut och festa, träffa en vän, vara hemma med morsan m.m. Men när verkligheten om att jag verkligen ska göra det slår in så blir det "shut down" i huvudet på mig. Jag kan inte. Panikångesten stiger och jag får hjärtklappning. Ibland känns det som om jag vill slå itu någonting eller bara misshandla den som råkar vara närmast mig för tillfället för att få ut all skit som har byggts upp dem senaste månaderna.
naturligtvis gör jag det aldrig. Men jag blir rädd för mig själv när de känslorna kommer och då känns det som om jag inte förtjänar er, eller livet ens.

Mat är det sista jag tänker på och äter inte mer än vad som är nödvändigt för det mesta. Kroppsfixeringen har kommit tillbaka fast det känns, okej...
Behöver jag bli en pinne för att må bättre så so may be. Jag är redo att pröva allt. Detta fungerar ju bara inte.

Nu börjar skolan snart igen därtill. Socialize for money. Skolan tvingar en att träffa människor. Skräcken själv. Kan inte vara bland folk. Jag ska ha möte med rektorn nu eftersom jag sjukskrev mig de sista två veckorna av skolan förra terminen och göra upp en ny studieplan för mig. Då ska jag förhoppningsvis kunna övertala rektorn om att jag ska få läsa det mesta i skolan på distans. Iaf i alla ämnen där det är möjligt att göra så.. Men vår rektor är inte frisk hon heller så jag antar att hon har en annan dum idé.-

Dem skulle bara veta. Ni skulle bara veta. Synd att ni inte kan se in i mitt huvud för då hade ni förstått. eller tvärt om, ni är nog glada som slipper.
Någonting har gått snett till i tillverkningen av mig, för jag är inte som jag ska.

Jag är nog fortfarande chockad och förstörd efter alla besöken hos olika psykiatriker och på St Lars. När jag lämnade St Lars nu sist så hade jag pratat med nio olika läkare som inte kunde diagnostisera mig och alla var helt förbryllade över mig och mina problem. De kunde dock inte tvångsinlägga mig så de fick snällt släppa ut mig när ångesten över att vara hemifrån, och över livet, satte in ordentligt och jag ville hem. Efter alla dessa samtal och möten så har dem inte kommit med en lösning alls. De enda de gjorde var att sätta in en ny medicin som kan ta sig i röven. Jag är trött på att sänka i mig piller som förändrar min personlighet. Piller är inte så kul som man skulle kunna tro.

Nu ska jag iaf ta tu i något för en gångs skull och lägga upp kläder på tradera.

Have fun. ~