Anti Kontrollpanelen i höör

Har fikat med Mini en stund idag. Tog faktiskt och unnade mig en onyttighet bara för att.. jag vet inte. men för en gångs skull så kändes det inte fel.
Skolan ställde jag in idag också. Har så mycket problem med mig själv som jag måste ta tag i.
Hade flashback igår. Mitt liv på film. Mest minnen kom från Tallbacken, pappas förra gård utanför Nyköping. Det var det mest perfekta stället på jorden. Varför har vi det inte kvar? Varför skaffade han inte den gården vid ett bättre tillfälle? Eller varför höll han inte fast vid den? Hade han bott där än idag så hade jag tagit mitt pick och pack på direkten och åkt dit, och stannat där. Låtit farsan försörja mig, och grävt ner mig själv i arbete ute i stallet. Jag har förträngt vad jag lever för. Det enda jag älskar är djuren. De som inte analyserar. Det är bara med dem som man kan släppa sina egna krav på att vara den medmänniska som man förväntas vara bland alla andra.
Med djur slipper man kommunicera via tal. Kroppsspråket räcker. tystnad säger mer än tusen ord. Det trivs jag med.
Vad i hela världen gör jag i Höör? Herregud så malplacerad jag blev. Här hör jag inte hemma. Men hur ska jag komma härifrån?
Rent tekniskt så skulle jag kunna flytta bums, tvärt. men jag har ett objekt som jag vill ha med mig, som tyvärr är så rotat i Höör att jag inte kan flytta det.
Min man.
Lämna honom vill jag inte göra. Ett distansförhållande hade knäckt mitt psyke på två dagar. Hur ska jag komma vidare då?
Jag behöver komma bort, och samtidigt behöver jag honom. Men jag kan inte få båda.

Jag vill inte vänta ut att en lösning ska komma upp. För lösningar serveras inte på fat. Man måste vara konsekvent och göra sina val.
Val hit och val dit. Far åt helvete med dem! Varför ska hela ens liv baseras på vilka vägar vi väljer att gå? Tänk så väljer vi fel. Det går inte att bara gå tillbaka då, och ta den andra vägen. Nä, i livet finns inget återvändo.
Det är orättvist.

Bil, gård, häst, man, pengar. Ge mig allt på ett och samma ställe.

Jag blir inte nöjd med hälften. För mig är det allt eller inget. Varför lutar det ständigt åt att få inget? Drömmar är visst bara till för att drömmas här i verkligheten. En romantiker (i annan betydelse än vad ni antagligen visualiserar er) som jag vill högre upp än verkligheten.
Fast varför skulle inte det jag vill till kunna bli verklighet?
Och om jag kommer dit, skulle något fattas mig då också? Eller skulle jag bli nöjd?

Nu smsa jag pappa och fråga han om vägledning i livet. Behöver förändring nu, Innan mitt hjärta stannar av en överdos.